Årsta Havsbad

bildades 1929 på HSB:s initiativ. Dess dåvarande chef, arkitekt Sven Wallander, var visionären och iscensättaren av den bärande idén: att med enkla medel och till rimlig kostnad erbjuda människor med begränsade ekonomiska resurser välbehövlig avkoppling från trängseln och osundheten i storstaden. Frisk luft, stärkande bad, vacker natur, en egen täppa och en enkel sportstuga för den dåtida korta sommarsemestern var för de flesta på tjugotalet endast en dröm. Trädgårdsodling, bärplockning och husbehovsfiske hade också sin betydelse för mellankrigstidens folkhushållning.

Ekonomin avgörande

Tanken var att stugorna, standardiserade och praktiska, skulle ägas, medan de små tomterna skulle arrenderas till en låg och på livstid tryggt fastställd kostnad. Invånarna i fritidssamhället skulle erbjudas bekvämlighet i form av service och goda kollektiva kommunikationer. Fria lördagar var ännu inte uppfunna och det var få förunnat att äga en bil.

Från väglöst land till tätort

Det var ett socialt engagerat program, anpassat till dåtida behov och möjligheter, som drogs igång på den 300 tunnland stora råmarken utmed Horsfjärden. Gamla vägen från Årsta slott till Vitsåns mynning var dittills enda farbara väg, men snart bröts ny väg genom det som skulle bli en växande tätort.

I den första etappen stakades 400 tomter på mellan 700 och 1000 kvadratmeter ut mellan nyanlagda slingrande vägar, över sandåsar och bergknallar, skogspartier och stränder.

Örlogsstationen, liksom de fåtaliga invånarna inom Alvsta och Stadsberga i Väster- och Österhaninge socknar, skulle få många nya grannar!

Stugor och service

Ett tiotal enkla men praktiska sportstugemodeller serietillverkades vid HSB:s fabrik och restes på de nystyckade tomterna. Stugorna fanns i två versioner: sommarbonade eller oisolerade, allt efter köparens behov.

För dem som föredrog tältstandard fanns ett antal så kallade campingstugor vid Barberarstigen. Dessa enkla masonitlådor liknade fyramanstält, ehuru något mer motståndskraftiga mot blöta somrar. och hyrdes ut säsongsvis.

Utmed Torgvägen anlades stugbyar för veckouthyrning till Dagens Nyheters respektive Albert Bonniers personal.

Sommarvattenposter och gemensamma torrklosetter fördelades inom området. En materialgård försåg den gryende gör-det-själv-rörelsen med virke och spik, färg och tjärpapp.

Fast förvaltning

HSB hade fast anställd personal året om, som bodde i längorna vid Torget och arbetade med anläggning och skötsel, såsom sop- och latrinhämtning med häst och vagn från de gröna kollektiva torrdassen.

Befallningshavaren härskade med järnhand över sitt rike, från kontoret i Torgbacken hade han uppsikt över de nyblivna ”asfalttorparna”. Allt från Avverkning till Övermålning var strikt reglerat av markägaren, och ”förvaltar´n” måste konsulteras i det mesta som rörde förändringar. Området behöll därmed sin karakteristiska stil, med stående lockpanel, resliga furor och gröna pinnstaket.

Goda kommunikationer

Genom en donation asfalterades genomfartsvägen 1939 för att möta kraven från den växande trafiken. Snart ersatte en direkt busslinje till Ringvägen  Nynäsbanans pustande tåg. På bussen trängdes nu sportstugefolket med resenärer till det mer mondäna Utö, som nu fått buss- och ångbåtsförbindelse med Stockholm via Årsta Havsbad.

Torget — mötesplatsen och samhällets ansikte utåt, platsen vid vars pump man på småstadsvis samlades för att hämta sitt vatten och för att skvallra — utformades som en rektangulär piazza, begränsad av strama solgula trälängor med utskjutande baldakiner och av en bred stentrappa mot havet, samt möblerades med en springbrunn omgiven av susande pilar.

Varierat butiksutbud

Vid Torget idkades sällskapsliv och köpenskap. Här vände bussen, här fanns postkontor, bageri, charkuteri, frisersalong, bensinstation och kiosk samt butiker för livsmedel och fotoartiklar. Här bedrevs torgmarknad, där odlare och fiskare från Betania, Snapp-udd och Spjutsund sålde färska morötter i knippen och nattfångad strömming uppvägd på besman. Om sommarkvällarna samlades ungdomen här under pilarna.

Även på andra håll inom området växte affärer upp. Under skilda epoker levde en Konsumfilial (det nuvarande Klubbhuset) och en kiosk vid Karlslund, en privat lanthandel vid avfarten till ångbåtsbryggan, en mjölkbutik vid Runda plan, ännu en kiosk vid Flottans plan och ett kafé vid Berga bro.

Under många år var en minigolfbana, belägen vid nuvarande Videnäsvägen, en samlingsplats för alla åldrar.

För sport och fest

För de sportsligt aktiva anlades tennisbana, fotbollsplan och båthamnar. Den långa sandstranden rensades från klappersten och utrustades med badbryggor, trampolin och omklädningshytter. Under de på 1930-talet årliga Årstadagarna arrangerades tävlingar mellan lokala och externa deltagare i simning, fotboll, tennis med mera. Segelsällskapet Vikingarna anordnade regattor på Horsfjärden, och det dansades på den nyanlagda dansbanan nere på plagen, som man på franskt manér benämnde sandstranden.

I bergen bortom Karlslund uppförde ungdomar och frivillig arbetskraft ett "Kollo", där ett åttiotal storstadsbarn varje år erbjöds några månaders sund sommarvistelse.

Rikt föreningsliv

Årsta Havsbads nybyggare, som mestadels rekryterades från Stockholms HSB-föreningar, var vana vid föreningsliv och kollektiv strävan. Detta odlades flitigt: arrendatorerna bildade redan 1930 en stugägarförening för att föra arrendatorernas talan gentemot markägaren. Årsmötena var ofta livliga när HSB ville höja årsavgiften — onera —med någon krona för sommarvattnet m.m.

Stugägarföreningen inledde bland annat utbildning i den då ej utbredda men "särdeles välgörande simkonsten", och arrangerade ett gemensamt midsommarfirande med hästdragna lövade skrindor, folkdans och lekar.

Andra föreningar bildades så småningom för båtlivet, tennisen, fisket med mera. Genom frivilliga bidrag och arbetsinsatser anlades på 50-talet en modernitet: en Ungdomsgård, där Årstaungdomen kunde samlas. Människor engagerade sig i föreningsliv, umgänge och dans.

Ett lyckat experiment

Årsta Havsbad blev uppmärksammat, populärt och attraktivt, ett banbrytande socialt experiment i en tid då skärgårdssemestrande var förbehållet välsituerade eller pensionatsgäster. Även om vissa rynkade på näsan åt dess karaktär av koloniområde eller kollektiv — ”700 villor för småfolket”, som HSB-reklamen löd — blev, och är, Årsta Havsbad ett lyckat resultat av dess skapares framsynta initiativ och varaktiga intresse.

På 1990-talet befäste Årsta Havsbadsborna Sven Wallanders minne med en väg i området.